Jag fastnade för "skolans paradox" där man skriver att det debatteras mycket om att det är många elever som inte blir godkända i grundämnena som behövs för att kunna komma in på ett gymnasium, eller att det är många som inte klarar av gymnasiet, utan istället hoppar av. Man debatterar inte om VAD eleverna inte kan eller klarar av. Jag tror att om en elev har det svårt eller helt enkelt är skoltrött så måste man ifrågasätta VAD det är som är jobbigt eller svårt. En annan sak som är viktig är att lyfta fram de positiva sakerna eleven har åstadkommit och hjälpa han eller hon att sträva mot ett rimligt mål.
När jag gick på gymnasiet blev jag väldigt skoltrött. Jag orkade inte med skolans mål och gick därför ut med två underkända ämnen. På hösten efter studenten började jag omvårdnadslinjen på komvux och fick en underbar lärare som ville att jag skulle sätta rimliga mål som jag visste jag hade kapacitet och ork till att utföra och detta fick mig att få ett mycket högre självförtroende och ork att nå t.o.m ett högre mål än jag tänkt mig från början. Tack vare henne gick jag ut med ett hyfsat högt betyg och kom in på 1:a försöket till lärarprogrammet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar